Leicester – Newcastle 0-3

Leicester, Leicestershire, East Midlands.  

Detta skulle väl inte bli en lätt resa för visserligen ett formstarkt Newcastle, men det var ju faktiskt Leicester City som stod på andra sidan planen.  

Personligen har jag alltid haft en enorm respekt för Leicester, så pass att jag kostade på mig att ta med ungarna till ett lekland så dom kunde springa av sig i tre timmar så jag fick fokusera helt och hållet på det julen (om vi ska vara ärliga) egentligen handlar om. Nämligen fotboll, boxing day och Newcastle United. Vad någon annan människa än säger så är det hittepå, punkt.  

Detta Leicester har fantastiska spelare som Youri Tielemans, Harvey Barnes och James Maddison. Dessvärre för hemmalaget så kom inte Maddison till start utan han fick beskåda sitt nuvarande (och kanske sitt nya) lag från läktaren. Han såg rätt så plågad ut ganska snart, för 90 sekunder in i matchen så fick Newcastle straff.  

Fick och fick låter som att det var en julklapp ifrån domaren, men Daniel Amartey valde att identifiera sig som en slåttermaskin i matchens första två minuter och klippte Joelintons högerfot rakt av. Det var inga vilda protester ifrån någon faktiskt och Chris Wood kunde sin vana trogen gå på kraft och skicka lädret rätt i mål. Jublet hemma i tv-soffan hann knappt lägga sig innan det var dags igen, och då var fortfarande Eddie Howe inne på sitt första tuggummi. Miguel Almiron löpte ifrån Luke Thomas, väggade fint med Bruno och vandrade vidare och kunde retfullt enkelt rulla in 0-2 i den sjunde matchminuten. 

Försvarsspelet ifrån nästintill samtliga i hemmalaget kan ifrågasättas, men det skiter ju jag högaktningsfullt i.  

Det här Newcastle United, det är det vi vill se, resolut, oblygt och energigivande.  

Knappa halvtimmen hade passerat när Newcastle vaskar fram en hörna, och Joelinton tillåts nick-bomba in 0-3. Första halvlek gjorde Newcastle lite som man ville, och det fanns ingen som var beredd att stoppa dom. Och då är det fantastiskt svårt att spela fotboll som fångar hemmapubliken, som redan hade börjat fundera på om det var värt att sitta kvar.  

Andra halvlek och Newcastle tog en mer defensiv inställning, tillät Leicester att försöka skapa något för att senare hugga på kontringar men någon vidare spänning bjöds det aldrig på. Newcastle styrde bort hemmalagets försök att få till något att detta blev en väldigt behaglig walk in the park, om man får utrycka sig så.   

Jamie Vardy hade kommit in, men den gubben ger inte längre samma skrämselhicka som för något år sen, och utan James Maddison på mittfältet så saknades den riktiga kvalitén att faktiskt sätta Newcastles defensiv på något riktigt test.  

Sex vinster i rad, Newcastle befäster sin plats i landets topp fyra. Man klättrade faktiskt förbi självaste Manchester City, om än endast temporärt men jäses vad roligt. 

Motm: Bruno och Big Joe.