En dåres försvarstal?

I mitt huvud var det den här säsongen som Newcastle skulle på fullaste allvar utmana om stora saker. Livet log åt mitt håll i början på sommaren, pusselbitar föll på plats privat. Och så Newcastle som med den truppen och spelarna som det dessutom ryktades skulle kunna vara aktuella för att förstärka laget, man gick och direkt småmyste i sommarsolen. Champions League plats, det målades i mitt huvud upp som ett minimum i förväntningar. Kanske orimligt höga, men det är väldigt lätt att drömma sig iväg efter den förra säsongen. Det var nästan som att livet var lite för bra…

Min säsong kastades om totalt nere i Malmö under semestern, lite mer än en månad innan den skulle börja. Familjen var på inspelning av det omåttligt populära “Sommarlov” och en liten avstickare till ett reptilcenter efter ett konstant tjat ifrån familjens små medlemmar genomfördes. Där av alla ställen, bland pytonormar, giftiga grodor, en alligator och annat smått och gott så slängde jag upp telefonen för att ta ett par kort på när pytonormarna skulle äta, vilket tydligen bara händer ungefär fyra gånger på ett år. “Alexander Isak vill lämna Newcastle”, jag satte mig ner på en bänk och lät sönerna helt begeistrade se två stackars kaniner bli uppätna. Själv såg jag också på med inte riktigt samma stora ögon, kaninerna kom billigt undan. Dom behövde inte längre bry sig om Newcastle, om dom någonsin hade gjort det innan.

Alexander försvann och två nya anfallare kom in, den ena oprövad i Premier League och den andra knappt halt då han var långtidsskadad. Prestationerna ifrån laget var direkt skit även om man fick med sig resultaten, men vetskapen fanns där hela tiden om att detta knappast kunde hålla i längden.

Stormen som den tidigare anfallaren lämnade efter sig, och Newcastle Uniteds förmåga att vara steget efter i planering gjorde att dom tilltänkta nyförvärven inte var speciellt intresserade längre. På en öppen scen hade klubben blivit blottade och framstod mest som en uppkäftig snorunge. Den enda som fanns tillgänglig för svar ifrån klubben var Eddie Howe som fick klä skott och spott ifrån alla håll. Var det verkligen hans uppgift?

Det vägvinnande spelet, som tog Newcastle till en titel förra säsongen var som bortblåst. Jag tror nog alla såg skillnaden på den tidigare anfallarens rörelse med och utan boll kontra dom anfallarna som numera var klädda i svartvitt. Det direkta, pytonorms beteendet saknades och gör väl det på sätt och vis fortfarande.

Under den här säsongen så har kritiken mot just Eddie Howe vuxit, befogat på ett antal punkter ska sägas även om jag har en förståelse för situationen. Men att ligga på undre halvan av tabellen, efter en ärkerival som Newcastle dessutom dukade fram sin sämsta prestation emot och förlorade – det är inte godkänt. Det kommer aldrig vara godkänt att förlora mot Sunderland.

Det enda som varit glädjande den här säsongen är Champions League, och nu ställs man mot Barcelona i ett dubbelmöte där Kataloniens förklädda landslag får bära favoritskapet.

Matcherna har inte spelats än, bollen är rund, it ain´t over till the fat lady sings och så vidare. Men frågan är om inte äventyret tar slut här i åttondelsfinalen. Att det är en övermäktig motståndare, lite som Manchester City i cupsammanhang. Den här säsongen som skulle rendera i flera utropstecken än frågor har blivit fullständigt tvärtom.

Jag har hela tiden försvarat Eddie Howe, gått i klinch med bröstet först istället för huvudet. Det har inte alltid varit helt hälsosamt. Självklart har han ett ansvar i det här, precis som spelarna på planen. Men det är klubben som helhet med ägarna som kunde och borde ha gjort bättre, men som valde att inte göra det.